Det var otroligt svårt att koncentrera sig! Det enda som ekade i mitt huvud var hans frågor och mina svar..om och om och om igen. Hade jag svarat bra? Hade jag sagt något dumt? Sa jag något som kunde tolkas fel?

Dagen börjar som vanligt med skola. Inte långt efter att klockan ringde ut för sista lektionen för dagen va alla (ca 40 st) i det gamla gymmet redo att spela baseboll och visa vad vi kan. Jag började som catcher och fick sitta i nastan 3 timmar. Bollar från den vildaste pitchern i hela världen kom flygandes både till höger och till vänster, upp och ner...efter 3 slitsamma timmar var jag redo att sova. Men nej nej, då ville han att jag skulle fånga lite markbollar och kasta till 1 bas. Hahaha. Efter en timma sa han att att vi skulle träffas imorgon igen och tackade for idag. Dagen efter var jag öm i hela kroppen. Vi samlades klockan 10. Eftersom jag var tvungen till att stå i kö så fick jag lite pepper erfarenhet. Amerikanska regler skijer sig en del från svenska verkar det som. Om slagmannen slår en hård linedrive som träffar någon i skrevet så är spelet över... Alla verkade tycka att det var en jättebra ide..haha. Ojoj vi hann inte spela så mycket innan coachen ropade mitt namn från den konstgjorda kullen.

Jag samlade mej och sprang dit. Jag kunde klart och tydligt se den röda displayen på hastighetsmätaren. Han gav mej bollen och sa "Hey Sweede, you've got 25...impress me". Jag svalde hårt och sa "yes, Coach" han gav mej bollen och första pitchen kom 65 miles, jag hörde ett mumlande bakom ryggen. Nummer 2! 68 mph, det kändes lite bättre...tredje kom och en hög smäll hördes och ekade över hallen! Jag missade totalt, bollen hade missat screenen bakom catchern som hade hoppat for att försöka nå den! Inget utslag på mätaren.. Jag gav mer eller mindre upp..försökte slappna av och fortsatta kasta. nummer 4 kom PANG! 73 miles! Jag vet inte vad som hände...allt klaffade helt plötsligt, fastball, sidearm, sinker, curveball, slider det kändes underbart och jag kunde nästan höra någon skrika "kungen på kullen" där i hallen.

Nu Philipo, hitta din mojjo". Efter 25 stycken så vände jag mej om och väntade på en reaktion. Han tittade konstigt på mej och sa "what is it son? you're done when i say you are, you've got 20 more sinkers". Jag bara nickade och fortsatte. Armen värkte och benen va ömma sedan gårdagen. Jag vet inte hur lång tid allt tog men efter alla som ville visa vad dom kunde göra defensivt så gick vi ut for att möta vinterkylan och "Knacka lite boll" (det gick väl lagom bra). Det tog resten av dagen. Jag åkte hem och somnade i soffan helt slut...

Sista dagen kom och idag skulle vi springa runt baserna, på tid, och vi hade dessutom en skoj-match. Jag kommer inte ens ihåg hur långsamt jag sprang men träningvärken va något brutal! Man kunde klart och tydligt se att vissa andra var i mycket dålig form (bla JAG), mer än 5 killar hade inte ens lyckats komma upp ur sängen den har söndagsmorgonen. Efterråt var vi helt slutpumpadede på energi men då var det dags for matchen.. alla var helt slut, jag började catcha och efter 3 innigar så bytte jag för jag kunde inte stå ut med den otroligt intensiva träningvarken i ljumskar, lår och vader. Nu var det min tur att kasta..efter mina uppvärmings tossar så tänkte jag att jag börjar lite lätt med att slänga fastball och change up tills jag blir riktigt varm o go.. Kastet kom rakt in i pastejköket och visst - "KLING" ekade över hela området! Troligtvis den vackraste linedrive-homerun-way-over-the-fence jag någonsin hade sett! Dagen tog slut otroligt fort och nu var det dags att gå hem...

Skolan va lika tråkig som vanligt, tills klockan slog 12 då var det dags, jag kännde hur paniken växte upp i mej som ett stort monster... högtalarna slogs på och man kunde höra coach Alexander säga "At this time, please exuse all the baseball players to go to the highschool cafeteria, ojojoj, detta var värre än juniorlandslags uttagningen... Alla praktiskt taget slängde ihop böckerna och sprang. När jag kom dit så hade redan 10 kanske 15 personer bildat en liten halvcirkel vid väggen. Jag lunkade dit viskandes "Snälla, snälla, snälla" det var många bra spelare som gick därifrån med besvikna miner och när jag såg Sean Tipling (har en fin men vild vänsterhänt fastball på dryga 85-90 miles) gå med blicken ner i golvet blev jag illa till mods. Jag trängde mej fram till den främre gruppen av människor. Matt Himsl (en nyfunnen polare) vänder sej om med ett brett leende på läpparna.. jag vågade inte tro det först..slängde en snabb blick på listan och började nerifrån....nepp...ingen Philip Martin...jag tittade igen och...

Starting Catcher : Philip "Sweede" Martin

Reliev Pitcher : Philip "Sweede" Martin

3rd base Backup : Philip"Sweede" Martin

Vilken underbar känsla! Helt obeskrivlig!

TACK SKA NI HA KILLAR!! Utan er så hade jag med all säkerhet inte kommit med i laget!