Månadens Fråga

Kommande hemmamatcher

Basebolligan Region Väst 2008

Vill du börja spela baseboll?

Träning

Vår nya basebollplan

Kommentarer på sidan?

Kutno - Ett basebollparadis

Under påskhlegen hade jag förmånen att följa med Oskarshamn på träningsläger ner till Kutno i Polen. I Kutno har Major League och Little League byggt en fantastisk anläggning. Anläggningen har två basebollplaner som tillsammans rymmer upp emot 9000 åskådare, två Little league planer och en softboll plan.

Vi åkte kvällsfärjan mellan Trelleborg och Sassnitz och hade vårt läger i den rökfria avdelningen på båten. Efter en dryg timme var röken lika tät som dimman måste varit 1632 när Gustav den II Adolf stupade vid Lutzen. Bordet bredvid oss befolkades av fyra tyska kedjerökande långtradarchaffisar som säkert rökte tre paket var på dessa fyra timmar. Smått rökskadade gick vi ner till bildäck för att göra oss redo att åka av färjan. Utanför bilen bakom oss är det nästan slagsmål då en av dess passagerare är så full att han inte kan stå. Han lyckas gång på gång dessutom utlösa bilens larm. Det är ett fasligt liv, de skriker och gormar, billarmet tjuter så det ekar. Kanske är det allt detta liv som gör att vi i sista stund beslutar oss för ett nyt vägval, det ska finnas en ny fin motorväg som ska leda oss mot gränsen. Det ska bara krävas en liten omväg för att hitta den och sedan är det raka spåret mot Polen.

Vi kör av färjan och följer strömmen av bilar inåt landet. Regnet vräker ner, ögonen är röda trötthet och av all rök, vägskyltarna är få och små- Vi följer de skyltar vi hittar och svänger av vägen för att efter köra mot den nya motorvägen. Vägarna blir allt mindre och snirkligare, vi kör och kör, följer de skyltar som finns som pekar än hit och än dit men magkänslan säger att vi kör i cirklar och inte alls i de riktningar vi borde men vi rör oss sakta mot gränsen. Tidigt nästa morgon hittar vi till slut vägen för den sista biten och kommer till stan där gränsövergången ligger. Det verkar dock inte vara så populärt att åka till Polen för man skyltar inte över huvudtaget mot gränsen. Efter ett lite extra sight seeing på den före detta östtyska landsbygden (läs felåkningar) hittar vi till slut gränsövergången och anläder dit runt 6 på morgonen.

De polska gränsvakterna ser chockade ut när två svenska bilar anländer med 16 personer som vill in i Polen. Passen samlas in och överlämnas, från bussen jag sitter i överlämnar vi konstigt nog bara åtta pass trots att vi är nio i bussen. Vi som sitter fram gapar att alla ska skicka fram passen men svaren haglar att det redan är gjort. Tulltjänstemannen som endast verkar kunna prata med polska räknar passen och passagerarna och skakar på huvudet. Han pratar med en vakt som kan lite tyska, ungefär så mycket man kunde efter de tre första veckorna med tyska i skolan. Plötsligt kommer ett förvånat rop från baksätet. "Oj är vi vid gränsen, behöver ni inte mitt pass då?". Det sista passet fixas fram och skickas in till vakten som ser mycket misstänksam ut vid det här laget. Gränsvakterna ska syna alla papper i detalj, varenda papper på bilen måste vara i sin ordning och de kan inte alls förstå varför svenska vill åka in i Polen. När vi dessutom inte kan lämna en exakt adress vart vi ska ta vägen och att Karlskogas minibussar anländer är kaoset fullständigt.

Vi och Karlskoga blir vinkade åt sidan och proceduren fortsätter. Kalle har som tur är tagit med sig sin laptop och kan på den plocka fram adressen om han kan ansluta den till ett eluttag då batteriet har lagt av i veckan. De polska gränsvakterna kastar lystra blickar på maskinen och man inser att de gärna skulle byta bort sina 486:er. (För er ungdomar var dessa datorer före Pentium.) Eftersom 18-åriga Moussad ser ut som en sådan terrorist (ironi!!) blir han särskilt utkallad ur bussen för en egen frågestund. Han får lämna uppgifter om var han bor i Sverige och hela sitt livs historia samt hur mycket pengar han tar med sig in i landet. Vakterna godtar till slut hans historia och vi blir godkända att åka in i landet. Det visar sig då att en av bilarnas greencard har fel datum och är inte godkänt. Vi kan dock köpa ett nytt sådant där på platsen för €45 bara vi följer med. Jag och Kalle blir slussade in på tullstationen i ett litet slitet rum med två kaffedrickande och rökande damer som inte pratar något annat än polska. De talar till oss långsamt och tydligt för att vi ska förstå men utan störra framgång. De tar i alla fall våra papper, skriver ett par andra papper och visar på en miniräknare hur mycket vi ska betala och pekar sedan mot dörren. Vi går mot bilarna och vi får klartecken att åka. Vi lastar in alla och kör snabbt därifrån så de inte ska hinna ändra sig. Äntligen i Polen.

Vägarna i Polen är usla och då menar jag riktigt usla. De är för det mesta ganska smala, en fil i varje riktning, gropiga och spåriga så att det oftast är vägen som bestämmer vart bilen ska gå och inte föraren. Trots detta körs det för allt vad de gamla fiatbilarna håller för. Trots att det är långfredag är det fullt med trafik och nästan hela tiden ligger tre bilar i bredd. Det är alltid någon som kör om åt något håll trots att det är fullt med bilar i mötande fil. Milen och timmarna flyter allt medan regnet faller. Vi gör ett snabbt stopp på MacDonalds, en BigMac & Co kostar 10 rymdspänn, vilket är cirka 20 kronor. Första matchstarten kommer allt närmare och än har vi långt kvar och regnet vräker fortfarande ner. Efter att ha villat runt i en större stad hittar vi en riktig motorväg mot Kutno. Vägen bekostas med hjälp av vägtullar men det kostar endast 40 SEK att köra 10 mil, äntligen kan vi gasa på lite och vinna lite tid. Till slut kommer vi fram till Stan Musial stadium i Kutno.
Det har slutat att regnet med är ganska kallt. Trötta och sega kastar vi in våra saker i salen där vi ska sova, byter snabbt om och börjar sedan värma upp för första matchen mot Polen.

Det märks på vårt spel att vi har åkt långt. Vi är trötta, stela och sega efter den långa resan. Vi gör en hel del errors och slår inget vidare. Jag är faktiskt den enda som får en hit i matchen med en livedrive upp i mitten som ger oss ett poäng. Kvällen är riktigt kall och det blåser ordentligt mot leftfield. Polen som slår med aluminium lyfter upp flera lyror mot leftfield som vinder tar tag i och blåser ut till homeruns. Matchen slutar 15-3 till Polen med bara en hit för Oskarshamn. Efter matchen åker in till stan och får oss ett välbehövligt mål mat. Juniorerna som sovit i bilarna hela vägen ner ger sig ut på stan för att göra den osäker medan vi gamlingar som kört hela natten åker hem för att sussa gott.

Efter en härlig natts sömn är det träning som gäller nästa dag. Arenan är ju fantastisk och vi delar upp oss så att en grupp kör slagträning i slagtunnlarna och mot tossing screener medan den andra gruppen tränar defensivt.
På kvällen spelar Sweden Allstar mot polska landslaget. Fyra spelare från varje svenskt lag blir uttagna att spela i landslagsdräkten mot Polen. Jag har den stora äran att bli uttagen och får vara med och spela.

Polen drar ifrån ganska stort i början till de 300 polackernas jubel som sitter på läktaren även om vi tar lite spridda poäng som håller oss kvar i matchen. Kalle Knutsson som kommer in som reliver börjar lite skakigt innan han hittar sin groove och pitchar mycket bra vilket gör att vi får möjligheten att komma tillbaks in i matchen. Som mest ligger vi under med 7 poäng. I toppen på den 8:e inningen gör vi ett stort rally och går upp i ledningen 20-17.

I botten på 8:e kommer jag in på leftfield. Det har blivit helt beckmörkt och svinkallt och vi spelar i strålkastarljus. Planen är väl upplyst men det är ovant att bedömma bollar i luften mot en svart himmel. Polacker gör en ansats till att komma ikapp men vi håller dem poänglösa, lite tack vara en divingcatch av mig på leftfield. Vi lyckas inte utöka vår ledning i den 9:e inningen men det enda vi behöver göra är att hålla tätt så vinner vi matchen. Det börjar bra med en bränning direkt, men sedan går det lite sämre. Polackerna får till slut löpare på två och tre och två brända. Jag står och tänker: Slå den till mig, ge mig den låt mig plocka ner lyran och avsluta matchen.

Pitchen går, slagmannen svingar och får på en dunderträff, precis mellan center och left. Jag går järnet. Jag tror inte rikttigt jag ska hinna den för det är ett mycket bra slag men när jag börjar närma mig staketet inser jag att jag kan nog nå den. Det är ett riktigt svårt spel, strålkastarna lyser in i ögonen och bollen färdas mot den helsvarta natthimlen vilket gör den svårbedömd. Det känns som det går i slow motion och att jag är med i en film där jag kommer spela avgörandet. Jag hinner till bollen i tid och jag har några meter kvar till staketet. Jag inser att jag kommer ta den och på så vis avluta matchen på ett storstilat sätt. Bollen kommer ner och träffar toppen av min handske men jag lyckas inte hålla kvar den. Den studsar ut ur handsken!

Centerfieldern Nate som kommmer dit strax efter plockar upp den och kastar in den men skadan är redan gjord. Polen gör två poäng och tying run på andra bas. Jag känner mig usel och värdelös. Hur kunde jag tappa den. Jag hann ju dit. Jag missade den, jag som aldrig tappar ur bollar ur handsken. Jag försöker skaka av mig känslan och fokusera på nästa slagman men det känns otroligt ruttet. Om vi förlorar är det mitt fel. Inför nästa pitch tänker jag annorlunda. Jag vill inte längre ha bollen, slå den till någon annan. Slagmannen slår en hård markboll mot andra basmannen som enkelt plockar upp den och kastar ut löparen på ett. Matchen är slut. Vi vinner med 20-19. Jag drar en stor lättnadens suck när det är över, vi vann. De sista trogna åskådarna på läktaren kan till slut plocka ihop och få gå in i värmen.

Efter matchen är det snabb dusch för att sedan åka och äta. På väg ut, hittar vi Kent, Karlskogas norrman, sittandes iförd bara handduk utelåst utanför deras sovsal. Resten av laget försvann visst när han stod i duschen. Vi lovar att berätta för dem om hans lilla bekymmer. Skrattandes åt hans situation åker vi sedan ner till stan och får middag på restaurangen där vi för övrigt äter alla våra måltider. krogens innehavare lärde sig redan i fjol ett par viktiga ord så som skål och öl. Fast han vill helst att vi dricker Vodka. De flesta av oss avböjer dock denna invit. Vi är där för att träna och spela och inte festa loss. Dock efter urladdningen mot Polen denna kväll känner vi att vi behöver något lite stärkande och värmande. I menyn letar jag efter whisky. Jag beställer 5 cl av krogens finaste whiskey som är 12-årig Jonny Walker Black label, priset på denna är mindre än vad en öl kostar på krogen i Sverige. Vi blir inte så långvariga då de flesta av oss är rätt slitna efter att ha spelat och tränat utan vi åker tillbaka till anläggningen för att sova. Peter är så trött att han somnar innan han ens fått av sig ytterkläderna. Diverse fula trick och bus diskutteras för att på så vis ge honom en liten påminnelse om att man inte bör somna hur som helst.

Nästa morgon skiner solen igen och vädret är strålande. Det är tidig uppstigning för frukost och sedan träning. Vi kör ett lättare pass då vi ska möte Tranås senare på dagen. Under dagen ger vi oss också ut på en shoppingexpedition. Det stora varuhuset i stan intas och priserna är chockande låga, utbudet bra och köpfrenesi utbryter. Det inhandlas godis, sprit, mer godis och mer sprit som ska fraktas hem till Sverige. Oskar köper ett helt flak med kinderägg som skapar mycket lek och byggande tillbaka på logementet. Inför matchen mot Tranås är de flesta lite ömma i kroppen efter det tuffa träning och matchprogrammet. Även om detta inte stoppar Moussad från att lattja och styla framför kameran. Nate tar det lite lugnare och klagar på åldern.

Vi spelar inte bra mot Tranås. Vi har svårt att skapa något framåt, vår pitching fungerar inte riktigt men framförallt spelar vi riktigt dåligt defensivt med flera ganska enkla missar. Tranås vinner matchen ganska enkelt och efteråt blir det kollektiv bestraffning. Man springer så många "poles" man tycker man förtjänar. Eftersom jag själv spelade rätt dåligt springer jag ett bra tag. I början tar det emot men efter en stund lossnar värken i kroppen allt mer och det känns bättre och bättre för varje vända. Det gör att jag fortsätter att springa ett tag för låta kroppen få en liten genomkörare. Efter 16 poles tycker jag att det får vara nog. Då är jag ensam kvar på planen då de flesta andra gett upp för länge sedan. Det kändes ganska bra att jogga där ensam i solnedgången, längst ut på den fina basebollplanen, inte en människa kvar på läktaren. Det är väl så nära romantik man kan komma när man är ensam på en basebollplan.

Det är sista kvällen i Polen. Nästa morgon är det uppstigning riktigt tidigt för att spela en tidig match mot Karlskoga och sedan avfärd hemåt igen. Vi äldre siktar mot att gå isäng tidigt men juniorerna som har fått nys om ett gigantiskt raveparty festar dock loss och försvinner bort i natten mot festen. Ravepartyt var tydligen fantastiskt! 5000 personer uppdelade på två dansgolv, musiken skallade och svenskarna var svenskar och visade hur det går till. Innan stället stängde klockan 05:00 på morgonen visste alla vilka svenskarna var, både på gott och ont. Flera av de svenska killarna var mycket populära hos de polska damerna om det berodde på att de hade råd att bjuda på öl eller deras charmerande utstrålning får läsaren själv avgöra. Medan de är ute och gör Polen osäkert åker vi hem till anläggningen och ser på en major league match som direktsänds på tv. Vi gamlingar går sedan isäng trötta och slitna runt 22-tiden. Juniorerna rullar glada och lyriska in med dunder och brak halv sex på morgonen. Jag är för trött för att lyssna och vänder mig om för att snabbt somna om.

I matchen mot Karlskoga spelar vi riktigt bra och vinner matchen. Oskar som står på kullen gör en kanonmatch och Karlskoga har svårt att slå något ordentligt på honom. Vi nästan springer av planen mot duscharna. Nu är det snabba ryck. Vi duschar, städar och rensar ut ur lokalen på en halvtimma. Sedan är det dags att packa bilarna och ta farväl av stadion och Kutno för den här gången. Bilen packas in och vi är redo att åka när någon inser att deras pass ligger i väskan som ligger längst ner under all packning. Det är bara att lasta ur allt igen för att plocka fram passet. Till slut glider vi ut på vägarna, på väg hemåt igen. Det är mindre trafik nu och vi kan köra lite fortare men vägarnas kvalitet gör att det går långsamt ändå. Vi tar en annan väg till Sassnitz nu än på vägen ner, vi passerar genom ett par större städer och lyckas nog köra fel och vilse i varenda en. Det verkar som att när man väl kommit in i en stad slutar man helt skylta hur man ska ta sig ut ur staden. I den sista stora staden innan gränsen åker vi på ofrivillig sightseeing mitt inne i stadskärnan i 30 minuter. Staden ser rätt trevlig ut och är inte alls så grå som de flesta andra städer vi passerat. Staden känns också mycket tyskinfluerad. Vi hittar en del skyltar här och där men INGEN som faktiskt pekar mot gränsövergången. SUCK! Till slut stannar vi på en mack och hittar en person som på mycket knagglig engelska visar oss på kartan hur vi ska köra. Vi i minibussen har fått rapporter från den andra bilen att de har haft stora problem att ta sig igenom tullen. Återigen har de hackat på Moussad och ställt frågor på Polska och tyska. Eftersom ingen i den bilen pratar någon tyska skapar det lite extra problem och Moussad får specialbehandling. Vi övergång blir inte lika dramatisk om än inte helt problemfri. De ställer frågor om vad vi har med oss men släpper igenom oss. Puh, va skönt vi är igenom. Vi börjar köra men blir genast invinkade också på den tyska sidan.

Där är det tuffare frågor. De frågar om vi har sprit med oss eller andra som han säger starkare saker med oss. Jag förklarar att vi har varit på basebolläger och bara har med oss 4-5 flaskor vodka eftersom Polen ännu inte är med i EU får man bara ta med en liter sprit in i Tyskland per person. Han verkar godta det men visar oss bort till en parkering och säger åt oss att öppna bagaget. OJ OJ OJ. Inte bra!! Han synar vår bluff! Efter ett snabbt överslag räknar vi ut att vi nog har en 25 liter vodka i bilen på 9 personer. Något mer än de 4-5 flaskor jag sa. Nästa tulltjänsteman kommer och tittar in i lastutrymmet på bussen och beskådar våra väskor. Han lyfter någon av de översta sedan går han runt och knackar på bilen. Han verkar leta efter hemliga gömmor där vi har de så kallade starkare sakerna. Efter lite dunkande verkar han nöjd och ger oss klartecken att åka. Vi kör vidare mot Sassnitz. Tiden och milen tickar sakta på. När vi kommer fram till färjan lyser det rött i filen vi ska använda oss av. Vi är sena men inte för sena men det är väldigt mycket lastbilar i kö. Vi skiter det röda ljuset och kör på. Vi kommer till en öde biljettkur. Inte en människa som kan släppa oss förbi spärren. Efter stund kommer en person muttrandes och skriker efter biljetten. Han inser att vi har giltiga biljetter till avgången och släpper oss förbi bommen, fortfarande muttrandes.

Färjan anländer i Trelleborg 02:15 själv blir jag avsläppt i Lund klockan tre på morgonen. Jag ska ta en Swebus därifrån till Göteborg. Bussen går från centralstationen klockan 06:15 så det är bara att vänta. Eftersom vänthallen inte öppnar förrän klockan 5 får jag vänta utomhus i den nollgradiga kylan. Jag har dock lite tur och den här morgonen öppnar vänthallen något tidigare då vakten hade annat att göra vid ordinarie öppningstid. Mycket trött får jag till slut sätta mig i bussen som ska ta mig sista biten hem. Jag somnar innan bussen ens lämnat Lund och sover hela den 4 timmar långa bussresan och vaknar upp i Göteborg. Äntligen hemma igen.